Greetings from Greendale

Efter sommaren

2010-08-21T05:35:00.000-07:00

Efter sommaren känns det lite som en nystart.
Efter sommaren är man utvilad och glad. Man ser fram emot att få börja på nya projekt och kanske köpa nya pennor och pärmar.
Efter sommaren betyder att hösten är i antågande men inte riktigt här. Att det fortfarande är fina dagar men man får vara inomhus också.
Efter sommaren är en fin tid.

En makalös manick

2010-07-18T14:30:00.000-07:00

I morgon ska jag åka till Ljud- och bildmedia och hyra en manick som hjälper mig att läsa in filerna som Per Anders filmat på AFR Band på Victoriateatern i Malmö. Såhär ser den ut. Fortsättning följer.

100 mil i mina skor...

2010-07-17T06:57:00.000-07:00

Det var ju längesedan jag skrev här. På de sju månader som gått har jag promenerat drygt 100 mil i mina egna skor. Vadmusklerna är runda och breda och skonar mig mot söderslagna fotknölar som jag skaffat mig alla tidigare somrar i mitt liv då jag slagit i med skorna. Jag ämnar fortsätta till hösten, för det ger mycket att börja dagen med en promenad när man har ett stillasittande jobb. Dessutom spar jag pengar. Men det får bli ett par nya skor!

Semester...

2010-07-17T06:52:00.000-07:00

Å ena sidan känns det meningslöst att skriva här - å andra sidan meningsfullt. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket.
Första dagen på semestern kan jag konstatera att solen lyst med sin frånvaro och att en planerad heldag ute blev en heldag inomhus istället. Jag har installerat Logic i datorn och diskat och läst tidningen. Ikväll väntar champagne och chicken caprece. Livet är inte så dumt trots allt...

Första arbetsdagen på R52

2009-12-11T13:51:00.001-08:00

Har varit här sedan 9:15 i morse och nu är klockan strax 23:00. En halvtimmes jobb kvar ungefär. Det är mycket som är nytt och ska lira, både tekniskt och rutinmässigt, när man har tagit steget in i nutiden...

Sista arbetspasset i Värtan - första på R52

2009-12-09T21:14:00.000-08:00

Nu har jag jobbat sedan kl 10:00 i går morse. Klockan är kvart över sex just nu oxh jag sitter här på vårt nya kontor på Ringvägen och vilar benen och kollar mejlen på en dator. Jag filmar installationen av den tekniken vi haft med oss från Värtahamnen. Filmade rivning och packning där och åkte därifrån vid femtiden. Nu har jag filmat uppackning och lite installation här. ska filma lite till och vänta på att vår avdelninsgchef kommer in och hoppas sen på att kunna åka hem och sussa. Det blir inget jobb i morgon (idag) men på fredag. Och då åker jag hit. Det blir väldigt konstigt. En sak till är väldigt konstig. Jag är inte trött...och då sov jag nästan ingenting natten till igår...

Riv och slit

2009-12-09T08:04:00.000-08:00

Nu har jag packat och rivit och slängt och slitit och skruvat ned och monterat ned teknik och allt möjligt hela dagen. Det värker i fötter och ben eftersom jag mest är van att sitta. Det gör ont i fingrarna efter skruvmejslen och jag är trött. Nu behöver jag bara sitta och vänta på att det blir kväll och jag kan kolla lite på Champions League innan nästa arbetspass börjar...

Absolut sista dagen i Värtan

2009-12-09T02:37:00.000-08:00

Kom lite senare till jobbet eftersom jag ska jobba kväll och natt och i morgon bitti. Har nu packat ner mina kontorstillhörigheter i en flyttkartong, förpackat tavlor och annat som jag ska ta med hem. Slängt pärminnehåll med gamla arbetsrapporter och bandetiketter och dylikt som har med det analoga arbetsflödet att göra. Packar vidare och skruvar mer teknik under dagen. Nu ska jag gå till HurryCurry för att köpa lunch och sitta med mina arbetskamrater i det fula, fula lunchrummet vid Siljaterminalen en sista gång.

Hej då Värtan!

2009-12-08T04:48:00.000-08:00

Nu går jag till nya kontoret och packar upp och installerar redigeringarna. I morgon kommer jag vara tillbaka här men endast för att packa ner mina sista saker i en flyttkartong, rensa, slänga, se Champions League och därefter filma rivningen av all sändningsteknik. Här nere har hänt så mycket på de 10 år jag jobbat här. Omgivningen ser helt annorlunda ut nu. Här i hamnen har jag blivit kär och pussats med mannen i mitt liv på kajen. Han är uppväxt på Gärdet och var ofta och häslade på sin gamla mamma här i närheten, vilket gav mig chansen att stjäla mig till små korta raster bland de gamla magasinsbyggnaderna här i hamnkvarteren. Det är historia nu. Mamman lever inte längre. Mannen och jag bor ihop i Gröndal och behöver numera inte Värtan för att ses.

Sista tisdagen i Värtan

2009-12-08T02:57:00.000-08:00

I dag har jag för allra sista gången någonsin loggat en match i amerikansk fotboll på band. Green Bay Packers mot Baltimore Ravens. Jag ska nu sätta mig och klippa det på hårddisken inne i kontrollrummet. Dessförinnan ska jag äta lite lunch. Jag har också packat ihop min Final Cut-redigering som just nu forslas över stan till Söder och nya adressen, internt kallad R52. Klockan tre när jag är färdig med mina måsten här ska jag åka till Ringvägen och installera Final Cut-redigeringarna så vi kan använda dem på torsdag. I kväll sänder vi näst sista Champions League-sändningen härifrån Värtan. I morgon den absolut sista. Efter det river vi skiten och flyttar. PAW RIKTIT.

The Who till Super Bowl!

2009-12-07T02:21:00.000-08:00

Något intressant man får veta av att klippa amerikansk fotboll är bland annat vilka stora artister som kommer uppträda i halvtidspausen på varje års SUPER BOWL. Denna säsong blir det THE WHO! Gissa om jag ser fram emot februari och hoppas att det är jag som klipper den även om det sker på en dator. Jippie. Ibland är inte mitt jobb så dumt ändå...

Sista måndagen i Värtan

2009-12-07T01:48:00.001-08:00

I dag loggar jag för näst sista gången någonsin en match i amerikansk fotboll på band. I framtiden kommer minnet av att sitta i en redigering via edit/remote styra bandaren och spola igenom hela bandet och ljudet av ett analogt band mot tonhuvudet när jag spolar te sig väldigt exotiskt. Att skriva upp tidkoder på en bandrapport för att därefter klippa på band eller hårddisk, beroende på om matchen finns intankad för sändning, kommer kännas väldigt gammaldags. Som ni märker är jag sentimental och lite kluven. Det vill säga; visst ser jag fram emot allt det nya som kommer vara modernare, enklare och mer tidsenligt. Verkligen. Det är däremot inte helt lätt att konstatera att en era är slut.

Sista fredagen i Värtan

2009-12-04T00:54:00.000-08:00

Idag är vi ytterligare några arbetskamrater färre här i Värtan. Fler och fler har ju lämnat sina kontorsplatser här på gamla stället för att installera sig på den nya arbetsplatsen. För några veckor sedan teknikansvarig och site manager, i början på denna vecka viasat on demand och idag flyttar programmering, schedulering och ingest (intankning) på måndag flyttar halva traffic (intankning) och vi som redigerar och sänder stannar kvar till och med sista sändningen på onsdag kväll. Då river vi och flyttar verksamheten bokstavligt och det ska filmas utav mig!

Sista torsdagen i Värtan

2009-12-03T02:50:00.000-08:00

Denna sista vecka kommer jag skriva dagbok i miniformat här. Nästa onsdag efter Champions League-sändningarna river vi den kvarvarande broadcasttekniken och flyttar allt till nya arbetsplatsen och monterar den direkt på plats. Torsdag den 10 december skall vi sända från nya stället och allt är då nedsläckt i Värtan. Det kommer bli mycket bra, men är ändå något vemodigt efter tio år på företaget. I måndags monterade en firma ned det stora rullarkivet här utanför min redigering. Hela planet ser helt annorlunda ut. Det är huggsexa på lite kvarvarande pinaler som annars kommer kastas i en container..och om en vecka sitter jag på Söder.

Hur tystnad låter

2009-12-02T07:10:00.000-08:00

Varje dag när jag går till och från jobbet och traskar den långa gången, från Gärdets tunnelbana med uppgång Tegeluddsvägen (men inte så länge till för om en vecka flyttar jobbet från Värtahamnen till Söder), står där en trubadur eller annan musikant och spelar för livet med varierande kvalitet. Morgon som kväll. Vissa är hyggliga medan andra låter förskräckligt, men det är inte kvaliteten på framförandet som jag har åsikter om idag. Snarare att jag upplever att de få "rum" med tystnad tvunget måste fyllas med ljud. Ideligen.

Jag kan tänka mig att för sisådär 100 år sedan, var gatumusikanter och dylikt en form av uppskattad underhållning. Men det var ju innan tevekanaler och radiokanaler och hissar och butiker och hotell och cafeer och arbetsplatser var matade med skvalmusik och andra oljud. Nuförtiden när vi får oss det till livs 24-7 så kanske vi längtar efter lite tystnad. Jag skulle gärna betala några kronor till den gatumusikant som kunde erbjuda lugn och ro och framförallt tystnad.

presensfilm presenterar stolt:

2009-12-01T02:41:00.000-08:00

Två nya livevideor!

TONI HOLGERSSON:

ANDERS F RÖNNBLOM:

Skilsmässor och decenniumslut...

2009-11-25T01:56:00.000-08:00

För många har 2009 inneburit stora förändringar. Flera i min omgivning går igenom uppbrott som flyttar och skilsmässor just i år. På nåt vis lämnar vi det gamla bakom oss nu när vi ska gå in i ett nytt decennium. Förutsättningen för att det ska komma något nytt är ju att något gammalt måste bort. Jag och mina vänner ser mycket fram emot vad 2010 kan erbjuda. Det kan ju bara bli bättre!

PS. Tänk att det snart gått 10 år sedan det förskräckliga millennieskiftet; tack och lov säger jag bara. DS

Var kan man få en nyanserad bild av svininfluensan...?

2009-11-20T01:22:00.000-08:00

Dagligen rapporteras det om svininfluensan, men jag upplever att inte ens nyheterna på SVT kan ge en nyanserad blid av vad som sker. Jag förstår att det är en ny och ovanlig form av virus som kommer slå extra hårt, men vi lyckligt ovetande har ju ingensomhelst statistik att sätta detta i relation till. Hur många brukar få influensa? Hur många brukar dö av influensa ett vanligt år? Jag är så trött på denna skräckrapportering.

Till dess att någon övertygar mig på ett sansat och nyanserat sätt med fakta och belägg så kommer jag inte att vaccinera mig och jag kommer inte använda handsprit i större utsträckning än annars, men precis som alla år förr är jag noggrann med handhygienen och tvättar händerna många gånger om dagen och rengör tangentbordet ofta samt undviker alltför trånga tunnelbanor och bussar och andra folksamlingar.

Jag är en ordmänniska!

2009-11-20T01:07:00.000-08:00

Man kanske inte kan tro det eftersom jag sällan tar mig tid att orera i skrift på min blogg. Jag skulle gärna skriva mer om jag hade tid över. Min sätt att skicka meddelanden till omvärlden blir främst via min Youtube där jag lägger upp små klipp då och då och tiden och mitt fokus räcker inte liksom till för både-och. Däremot läser jag andras bloggar. Varje dag. Jag har mina favoriter som bokmärken och så kikar jag in till dem och slukar text och lustigheter och bilder och personliga rapporter och reflektioner. Ofta har jag inte ens tid att kommentera eftersom jag läser bloggarna på jobbet, men jag har alltid glädje av dem!

När jag fönstershoppar på Hemnet...

2009-10-30T06:59:00.000-07:00

...och botaniserar runt i bostadsrättsutbudet förstår jag flera saker. Bland annat att jag tydligen är den enda som inte gillar vindsvåningar (jag vill ha normal takhöjd och väggar att ställa bokhyllor mot och hänga konst på). Att jag är en av få som ogillar öppen planlösning. Att jag är tokless på den utbredda home-staging-estetiken samt att jag tröttnat på sterila köksinredningar i kombination med märkliga egendesignade mosaikmönster inspirerade av "Äntligen hemma".

Kommande musikdokumentär!

2009-10-29T07:21:00.001-07:00

Att göra ingenting

2009-10-20T06:23:00.001-07:00

I helgen har jag gjort ingenting. Med ingenting menas här att jag inte åkt iväg och bott på pensionat/hotell och jobbat som jag gjort de senaste tre helgerna. Så jag var bara hemma och gjorde ingenting i form av tvätta veckotvätten, städa veckostäden, umgås med min sambo och redigera lite på några livevideor som ska vara klara den här veckan. Åsså gjorde jag en liten endboard som jag kan lägga på dem. Den här:

Analog på nåt vis...

En hyllning - en av de bästa

2009-10-08T02:29:00.000-07:00

Här kommer en hyllning...
Den bygger på en dikt som heter Salute...
Skriven av den amerikanske poeten Lawrence Ferlinghetti...

Det är en hyllning till varje djur som dödar och äter sin egen avkomma...
Det är en hyllning till varje jägare med gevär i baksätet på pickupen...
Det är en hyllning till varje privat prickskytt med kikarsikte...
Och till varje rödnacke i stövlar och med hundar som är tränade att spåra och döda...

Till varje civilsnut och detektiv med axelhölster fulla av bly...
Till varje tjänare av folket som mejar ner sina medmännsikor...
Till varje Guardia Civil i vilket land det vara må som vaktar på medborgarna...
Det är en hyllning till varje gränsvakt vid vilket Check Point Charley det vara må...

Till varje statspolis i skräddarsydda byxor och kravallhjälm...
Till varje konstapel med pistoler, sirener och tårgas...
Till varje attackpilot med robotar eller napalm under vingen...
Det är en hyllning till varje bombplanspilot som välsignar bomberna före take-off...

Till alla dom som dödar, dödar, dödar för freden...
Har jag här den enda hälsning som dom barbarerna är värda...
Jag höjer mitt långfinger, höjer mitt långfinger...
Jag sticker upp mitt långfinger, mitt långfinger...

Till varje socialist som talar om det sköna och mänskliga i ett krig...
Till alla dom som talar om den estetiska stimulansen att ha ett vapen som lyder... Till varje kapitalist som tillverkar vapen och uppmuntrar krig för ekonomisk vinning...
Till vilken regering för vilken superstat det vara må som säljer vapen till båda sidor...

Till varje nationalist i vilken stat det vara må...
Svart, brun, röd, gul eller vit...
Till varje profet eller poet med pistol eller kniv...
Till varje spridare av religiös upplysning som gör det med våld... Ja, det här är en hyllning till alla dom som säger döda eller dödas...

Det är en hyllning till varje spridare av våld och makt, makt och våld...
Det är en hyllning till varje spridare av tyranni och förtryck...
Det är en hyllning till alla dom som dödar, dödar, dödar...
Och till alla dom som tyst ser på...

Till alla dom som dödar, dödar, dödar för freden...
Har jag här den enda hälsning som dom barbarerna är värda...
Jag höjer mitt långfinger, höjer mitt långfinger...
Jag sticker upp mitt långfinger, mitt långfinger...

Anders F Rönnblom 1981

Föreställ er...

2009-10-08T01:55:00.000-07:00

...att ha massor av nya leksaker hemma, men ingen tid att leka med dem. Så är det för mig i dagarna. Kanske blir det bättre efter helgen.

Min kusin...

2009-10-07T06:26:00.000-07:00

...fyller år idag och jag har kalasbyxor på mig och klänning för jag ska på kalas. Grattis till kära kusin Helena på födelsedagen!

Min nya kärlek

2009-10-05T12:52:00.001-07:00

Gröttider...

2009-09-29T02:51:00.000-07:00

Så var gröttiderna här. Utan förvarning. Ljuvliga september har i stort sett bjudit på riktig sommarvärme till så sent som i helgen (och t o m igår eftermiddag!). Helt plötsligt sjönk kvicksilvret en sisådär 15 grader i samband med ett obarmhärtigt regn och blåst. Mina vänner på balkongen som behandlats styvmoderligt sedan jag började jobba i augusti måste fått en "nära-döden-upplevelse" vid detta väderomslag.

Den kalla årstiden brukar jag äta gröt till frukost. Men den plötsliga klimatförändringen gav mig ingen chans att bunkra med sylt. Youghurt och müsli och färsk frukt må vara gudagott, men smakar inte riktigt den kalla årstiden. Nu blir det hem och ställa om fruksotmenyn, för vi vet att gröttiden är här för att stanna några månader.

Söndagmiddag på Östra Station

2009-09-28T01:10:00.000-07:00

Igår gjorde jag och vännen slag i saken och tog oss äntligen till Östra Station för att äta söndagmiddag. Något vi har pratat om länge, eftersom miljön är så speciell och maten så god. För min del var det många år sedan sist. Det visade sig att det bara var vi och tre farbröder, som klippt och skurna ur en Roy Anderssonfilm, som var där. Det var tydligen så att under de 4 månader som Roslagsbanan hade varit stängd för repearation hade det varit lika tomt. Ägarana hade fått ta lån för att klara inkomstbortfallet. Om någon vecka ska Roslagsbanan öppna igen så vi får hoppas att Östra Station återfår sina matgäster. Mitt tips är att gå till Östra Station. Ät husmanskost som är både billigare och godare än på Pelikan och Tranan. Njut av inredningen och arkitekturen.

Drömhuset

2009-09-19T13:06:00.000-07:00

Där är jag född, ja inte bokstavligen, men där bodde jag mitt första 1 1/2 år. En stor pampig jugendvilla i svarttjärad fjällpanel med hörnfönster och en fantastisk tomt i terassnivåer ner mot vägen. Många stora rum och tvättnedkast till tvättstugan i källaren. Hörnfönster och öppen spis. Plommonträd, äppelträd, päronträd och körsbärsträd. Mamma har ofta sagt att de åren de bodde där var hennes lyckligaste tid. De hyrde huset i 4-5 år och ville köpa det. Men kommunen ville inte säja det. Då. Senare såldes det ändå och jag var flera gånger och hälsade på i det huset för där bodde filmaren Erik Eriksson, fram till sin död för något år sedan. Jag vet inte vad som hänt med det nu, men det finns många vackra bilder i vårt familjealbum från den tiden. Jag är lite nyfiken på att åka dit och se...

I morgon på Blidösund...

2009-09-16T00:44:00.000-07:00

...händer det. Kanske får vi inte höra den här sällsynta låten, men säkert mycket annat ovanligt. Med flera hundra låtar i sångkatalogen och en hög andel av dessa i repertoaren så vet man inte vad man kommer att bjudas på - bara att det är bra. Det är en stor del av tjusningen med Anders F Rönnblom Band.

090909

2009-09-09T07:07:00.000-07:00

Hade tänkt skriva nåt genomtänkt och fint här idag, men arbetsdagen blev knasigt chokad med klippning av pausfillers till kvällens basket och två fotbollsmatcher samt en hejdundrande hög av material att kolla före sändning som tex gamla hockeyfinaler och reklamspotar och en annat massa kollijox så luften gick bara ur...pyyyyyyyyyyys...

Om hur äntligen blev nästan och Hamburg blev Gävle

2009-09-08T06:04:00.000-07:00

När man har mycket att göra känns det skönt att bocka av varje "måste-punkt" i sin kalender. Jag hade sett fram emot när "Äntligen" hade levererats och sett fram emot Hamburg även om tidsschemat var hårt pressat. Nu blev det så att "Äntligen" behövde klippas om en aning pga av en liten grej som vi inte vill/kan ha med. Å så igår - efter ett antal ombokningar, letande efter hotell, mejlande med Svenska Kyrkan och dryga två timmar i passkön fick jag besked att vi inte skulle kunna åka till Hamburg alls kommande helg, då en av huvudpersonerna var inbokad på en körning till Gävle på lördag. Allt som jag stressat för - kontakter och tillstånd att filma i Tyskland, och bokningar av tågbiljetter och tillstånd att filma på tåg och allt som måste göras på jobbet innan jag kunde vara ledig samt färdigställningen av "Äntligen" har helt plötsligt fått eoner till förfogande.

Äntligen

2009-09-04T01:57:00.000-07:00

Idag ska jag leverera en grej som jag fixat med hela sommaren. Några fantastiska fina barn och ungdomar har jag intervjuat i sommar och skall nu överräcka resultatet till uppdragsgivaren. Detta innebär att jag kommer få tid att göra färdigt många saker som ligger och väntar och framförallt att jag kan få fakturera. Dock ser det ut som att det som jag tänkt köpa: en ny inspelningsapparat och mikrofonmygga, får vänta och jag får lägga inkommande medel på hotell för vår hamburgvistelse.

Uppdrag Hamburg

2009-09-02T04:24:00.000-07:00

För tillfället jobbar jag mycket hårt på att kunna åka till Hamburg för en liten inspelning nästa helg. Allt är kirrat utom boendet (det är svårt att hitta hotellrum till en rimlig kostnad med så kort varsel). Dessutom har jag ingensomhelst kontakt eller känning i Hamburg så jag känner mig smått panikslagen. Jag har försökt hos Konstnärsnämnden, men de lämnar endast resebidrag till "verksamma konstnärer" och även om jag skickat in ansökan ändå så vet jag med bestämdhet jag inte går in under deras definition av "verksam konstnär", något jag blir tvärsäker på efter att ha läst igenom ansökningshandlingarna där man ska lista alla konstnärliga högre utbildningar man gått samt konstnärliga projekt med offentliga beställare...(!??).

Jag har försökt med SFI och Film Stockholm och Filmcentrum, men ingen av dem har resebidrag att söka. Inte heller Goete-institutet eller SFI:s Mediadesk. Däremot har jag fått ett litet teknikbidrag av Filmcentrum. Tack för det! Hamburgresan är ett liten inslag i porträttfilmen om lokförarbröderna som jag jobbar med. Dessa lokförare, tillika enäggstvillingar, ska resa med tåg till Hamburg och besöka Miniatur Wunderland (en enorm modelljärnväg) som ett annat tågfrälst tvillingpar byggt upp. Jag har tillstånd att filma och intervjua, resan fixad, lokförarna har tagit ledigt, ljudtekniker bokad och planer på att fixa nytt pass i veckan. Ja, i stort sett allt utom boendet. Nu har jag en krok ute hos Svenska Kyrkan i Hamburg som har billiga rum och eventuellt en kontakt via ljudteknikerns bekantas bekanta. Låt oss hoppas på att det går vägen med detta uppdrag. Jag återkommer!

I dag är en historisk dag på arbetet...

2009-09-01T00:45:00.001-07:00

...vi startar en splitterny kanal här på mitt jobb idag. Startskottet går klockan ett. Det måste firas!

Jag letar fortfarande efter...

2009-08-27T07:13:00.001-07:00

...artikeln om surmört...Hallå, var håller du hus...?

Att skriva kort är en konst

2009-08-27T05:23:00.001-07:00

punkt.

bizzibizzibizzi...

2009-08-25T04:30:00.000-07:00

Å helt plötsligt hade jag hejdundrande mycket att göra - på ett bra sätt naturligtvis - med projekt som ska vara klara och är beställda och som ska filmas eller redigeras eller planeras och struktureas och göras tittkopior på och det ligger saker på kö till Projekt modellområden, Charlie Persson, Mårten Lärka, Jens Gustafsson, Toni Holgersson, AFR Band, Bongo Brains, Nina Ramsby, Resa i F-land, Filmen om lokförarna, Stina Berge, Helena Ahlbäck, Nordbajerska Orkestern, Hellsingland Underground, Angeline samt Surmörtsartikel till Stefan Sundström, fotografera Helena & Björken, bland annat dårå...vi ses efter jul!

Min helg

2009-08-24T02:48:00.000-07:00

Jag annonserade ju härförleden att jag skulle skriva om min vardag och om ingenting och kan då berätta om min helg - som en blinkning till anekdoten nedan. Lördag morgon vaknade jag före sju och låg och lyssnade till regnet som strilade och låg bara kvar och njöt av känslan att känna mig utsövd. Sedan satte jag mig att redigera ett projekt som ska vara klart denna vecka. Ett projekt där jag intervjuat alldeles bedårande barn och ungdomar. Sedan blev jag upphämtad vid tvåtiden för ett "gig" i Järna. Jag hade fått i uppdrag att filma "Den nordbajerska orkesterns" återförening och framträdande på en sportklubbs 85-årsjubileum. Väldigt trevliga ungdomar som verkade ha hur kul som helst på scen när de framförde svenska örhängen i ompa-opma-takt. Nästa helg bär det av till Torsåker med samma gäng. Rapport kommer här vad det lider. Kom hem sent på lördagkväll och tillbringade den soliga söndagen i studion med att redigera. Nu ny vecka - nya tag.

Vill ha!

2009-08-24T02:26:00.000-07:00

Think: Aida 81190-00 från BRANDOS.se

Det är ganska långt mellan gångerna som jag verkligen vill ha ett par skor, trots en släng av skofetischistisk läggning; särskilt på senare år tycker jag att skor blivit både fulare och sämre överlag. Men efter att ha provat sköna skor från märket THINK så har jag blivit frälst och fast beslutsam om att nästa par ska bli ett par medvetna stövlar med foträt elegans. Vid en första anblick lite för mycket "häxkänga" för min smak (eller möjligen "horkänga" à la Moulin Rouge- Art Noveau) men efter att ha provat är jag såld...

Ett års karantän är över

2009-08-21T05:07:00.000-07:00

Idag var det ett år sedan vi skrev kontrakt med en producent. Jag och min filmarkollega/fotograf behövde lite input och draghjälp från en namnkunnig producent för att färdigställa vårt filmprojekt. För ett år sedan satte vi upp riktlinjer och kontrakt och skrev under. I kontraktet stod också att om inte producenten lyckats med att ta projektet vidare inom ett år kommer avtalet att upplösas, vilket är fallet. Synd. Jag trodde på producenten. Och jag trodde på projektet. Gudarna ska veta att jag gjort allt som stått i min makt för att planera, projektera, rapportera och entusiasmera och slutligen försökt engagera alla parter i projektet. Men det är som att hugga i sten.

Nåja, det är som det är. Jag kan just nu ine lägga mer energi på detta projekt och kan heller inte avsluta det själv eftersom filmen inte är min idé, bland annat. Låt oss hoppas på att det ändå blir av när tiderna är rätt. Fram till dess ägnar jag mig åt annat som säkert kommer rapporteras här.

Tio år i Värtahamnen

2009-08-21T02:28:00.000-07:00

I söndags var det tio år på datumet sedan jag började jobba på mitt jobb i Värtahamnen. Herregud; fatta! Tio år! Hur gick det till? Den 16 augusti 1999 började jag här och det har hänt en hel del under dessa år. I mitt liv, i Stockholm och i Värtahamnen.

Till att börja med var Värtahamnen en helt annan plats. Det var ännu en levande hamn med lagerbyggnader. Saltlagret som låg intill var av den gamla sorten i trä med svarttjärad fjällpanel och stora stora lagerdörrar. Utanför låg en stor salttopp. Som en stor snöhög av salt. Där ryktades det att det brukade anordnas skidtävlingar. Jag har inte kontrollerat mina källor, men det är inte omöjligt...hur galet det än låter. I bassängen intill avgick även på den tiden Siljas båtar och SVT Drama hade byggts här bara några år tidigare och många media och produktionsbolag härbärgerade i gamla lagerbyggnader i omnejden. Vi hade studio i källaren där kultiga ZTV-produktioner spelades in och studiodelen till livesportsändningar sändes. Dock fanns det ingen service här nere i hamnkvarteren på den tiden. Ett par restauranger och en kiosk. Ett hotell med i det närmaste obefintlig servicekänsla och skyhöga priser. Nu är saltlagret och de andra gamla byggnaderna rivna. Produktionsbolagen har flyttat härifrån (till Gärdet ochFrihamnen), gamla Big-Brother-området är utplånat och kullen jämnad med marken. Ett litet gult tegelhus, som en gång i tiden var en ståtlig byggnad på Malmvägen ser ut som en friggebod i jämförelse med de kontorsbyggnader och kvarterslika komplex som smälls upp i området. Den här bilden är ganska ny. Magasinen låg på rad i området till vänster där man numera har stora områden parkeringsrutor. Hamnen är numera inhägnad som av-och påfarter till färjorna, lyxbostäder byggs och ett bankkontor har öppnat (!) och mer service är på gång. Det obskyra Värtakvarteren är snart ett minne blott. Så även charmen. Då flyttar vi. Vi lämnar de gamla hamnkvarteren åt sitt öde med service och de planerade tjusiga lägenheterna med sjöutsikt. Mitt jobb flyttar till nya lokaler på Söder istället.

Vilse i bloggandet - igen!

2009-08-20T07:27:00.000-07:00

Jag är lite osäker på vad jag ska ha bloggen till. Och bloggandet. Har haft svårt att hitta ett fokus och ett syfte. Jag har inga barn så det blir ingen blogg om familjeliv och ingen hobby och inget hus och inget liv, knappt... Men samtidigt har jag ju en babbel- och skrivklåda om att prata och skriva just om ingenting. Undrar bara vem som ska läsa...?

Med glädje läser jag andras bloggar om familjeliv, om hobbiesar och om husrenoveringar med mera, men kan ju själv inte skriva om sådant. Så nu har jag ändå bestämt mig för att försöka skriva om en liten grej om dagen - och det kan vara en tanke eller ett projekt eller vad som hände på jobbet (fast, det blir nog svårt, för här händer ju a l d r i g nåt ) eller en kommentar till nyheter eller politiska händelser eller kakrecept eller vadsomhelst.

Därför kan jag inledningsvis på min "nygamla" blogg berätta anekdoten när min storasyster gick gymnasiet i början av 70-talet och hela klassen fick en uppgift i svenska att skriva om vad de gjorde samma kväll och sedan lämna in följande dag (en variant på "Mitt sommarlov", helt enkelt) och min syster var mäkta irriterad på den i hennes tycke urbota dumma uppgiften. Det hände ingenting för henne. Det enda hon hade kommit på att hon gjort var att hon såg en farbror som försökte cykla med en madrass...så hon lämnade in uppgiften bestående av en enda mening på ett papper: "I dag har jag sett en man som försökte cykla med en madrass. " Punkt. Hon fick högsta betyg.

Videocracy - ett höstens måste!

2009-08-18T01:59:00.000-07:00

Erik Gandinis nya dokumentär som handlar om Berlusconi-land med tutt-TV och annat opium för folket är ett måste i höst. Den skall absolut avnjutas på biograf...

The Real McCoy

2009-08-13T07:52:00.000-07:00

I går kväll återsåg jag dokumentärfilmen som en gång inspirerade mig att börja med film; The Real McCoy av Pekka Lehto. Filmen är en musikdokumentär och ett porträtt av den legendariske, finländske gitarristen Andy McCoy från Hanoi Rocks. Jag såg filmen på Tempo Dokumentärfestival på Södra Teatern i oktober 2000 och fick en sådan artistisk kick och glädjefnatt av den filmen att jag promenerade hem till Björkhagen på endast drygt 20 minuter. Så full av energi som jag aldrig varit förr. Eller senare. På den tiden hade jag inget förhållande till den typen av rockmusik eller till Andy McCoy som artist eller person mer än att min gode vän Sigge, som diggade Hanoi Rocks fick mig att åka med en trave gamla LP-skivor mellan PARK Studios och hans sjukhussäng, för att han skulle få Andys autograf på de gamla vaxen. Tyvärr dog Sigge efter sviterna av en hjärtoperation 1995. I fem år funderade jag över vad jag skulle kunna göra för att hedra honom; som att skriva en dikt eller måla en tavla eller skriva en artikel eller en låttext till hans minne, men jag kom aldrig på något. Den där ödesdigra kvällen i oktober 2000 såg jag då en filmaffisch för filmen "The Real McCoy" och tänkte direkt: "Den filmen borde jag se...för Sigges skull"...och det gjorde jag. När jag efteråt rusig promenerade över Skanstullsbron så det brände i smalbensmuskulaturen slog det mig: "Det är ju en film jag ska göra om Sigge!". Och så blev det. Efter det har jag försökt att få tag i "The Real McCoy" på DVD eller liknande och försökt hos Andy, Pekka och den svenska producenten. Men den har inte gått att få tag på. Nu fick jag äntligen se den igen och den är fortfarande lika osannolik och lika bra. Den var banbrytande inom sin genre när den kom pga att den har mycket dramatiseringar och effekter, men det känns verkligen inte som den på något vis är daterad. Se den om tillfälle bjuds! Inget blir sig likt efteråt...

Kulturtanter & gubbrock

2009-07-10T02:38:00.000-07:00

Jag brukar kalla mig för KULTURTANT. Det tycker jag känns som ett fint epitet, men det används av andra i nedsättande syfte om färgstarka damer med stormönstrade kläder - gärna grafiskt - från Marimekko eller randiga från Gudrun Sjöden eller eventuellt linne och ull från K.U.S. Jag älskar stormönstrat och knalliga färger. När jag häromåret köpte mig ett par guldfärgade gymnastikskor tänkte jag att "man kommer undan med detta eftersom man är kulturtant". Det är ingen som förväntar sig att man ska vara och se ut som en 25-åring längre, allraminst jag själv. Därför frossar jag i detaljer som sticker ut och handlar gärna stormönstrat på second hand. Längtar efter tjockbågade glasögon och ett knalligt läppstift. De stora scarfarna och Dockstaskorna började jag med i 30-årsåldern. Och jag känner mig så snygg! Ett annat ord som brukas ej i smickrande syfte är GUBBROCK. Jag älskar gubbrock! Med gubbrock tror jag att man menar musik som bygger på en bluestradition och har förvaltats med skiftande kvalitet av mer eller mindre bredbenta artister. Gubbrock är förlängningen av den musik som ungdomar lyssnade på under 60- och 70-talet (och fortfarande gör) alltså under den period som jag föddes. I min skivhylla trängs främst Neil Young, Bob Dylan och Rolling Stones med Velvet Underground, Patti Smith, Anders F Rönnblom, Pugh mfl å de är ju inga ungdomar längre. Unga band med energi och attityd må vara hur bra som helst. I jämförelse med rutinerade musiker och artister blir skillnaden påtaglig...och det är väl så det ska vara. Livserfarenhet. Mognad och rutin. Kulturtanter och gubbrock.

Den stora gummistövelinköpsdagen

2009-07-09T07:22:00.000-07:00

Det finns ju så många kommersella jippodagar numera. Mors dag. Fars dag. Alla hjärtans dag. Fettisdagen. Kanelbullens dag. Mm. Mm. Idag hade jag bestämt mig för att köpa gummistövlar eftersom väderprognosen inte tillåter lågskor och sandaletter på jag-vet-inte-hur-lång-tid framöver. Sagt och gjort så skulle jag ta 76:ans buss från de obskyra hamnkvarteren i Värtahamnen. Ställde mig att vänta på bussen utanför SVT Drama. Det regnade. Busskuren var fylld av ungdomar med inplastade turistkort om halsen. Jag väntade i över 20 minuter. Bussen kom inte. Alltså, normalt kan man inte lita på att just den bussen inte går enligt tidtabell. Ibland plockar de bara bort en tur utan att meddela och här står man då som ett fån utan den informationen i upp till en halvtimme. Jag har tipsat SL om nåt gps-system som kan skvallra om det är en buss på ingående eller inte, så man slipper stå där och vänta på en buss som aldrig kommer. Men nu är det ju semestertider och ännu mindre normalt. Och det märktes. Efter drygt 20 minuter kom en grupp om sisådär 50 tyska skolungdomar med tursitkort om halsen. När så bussen äntligen kom så blev den ju fullkomligt fulsatt eftersom den var tvungen ta minst två turers passagerare. Väl nere på stan en halvtimme senare sprang jag in på Stadium men där hade de fullt sjå på gummistövelavdelningen och alla tänkbara modeller i min storlek var slutsålda. Jag ilade vidare till Åhléns. Där hade de också en hord av presumtiva gummistövelskunder som slet i det som fanns kvar. Jag fick tag på ett par sportiga lågprofil i jodpursmodell. Hade tänkt mig ett par vita mitt-på-vaden-höga, eleganta med liten klack. Såna där som damer hade på 60-talet, men det fanns bara knähöga, klumpiga av de vita. Så jag fick tänka om på plats om jag överhuvudtaget ville få tag i ett par i år, och grabbade tag i det sista paret 37:or som fanns. Tänk om jag hade haft dessa på Where The Action Is....

Förlåt mig, men jag är ganska trött...

2009-07-07T07:52:00.000-07:00

...på alla skriverier om Jacko, så jag lägger in en bild på en annan seriefigur istället. "Det var en mörk och stormig natt..."

Hurra! Idag är det utomhusfestival!!!

2009-06-12T05:09:00.000-07:00

Och jag följer väderutvecklingen med spänning via SMHI:s väderkarta. Annars kan kvällens upplevelse av Neil Young och Pixies bli väl sur...

RÖK FRITT!

2009-06-10T00:45:00.000-07:00

Rubriken är inspirerad av de otaliga särskrivningar som förekommer i vår omgivning, men då är avsikten oftast det motsatta. Med rubriken menar jag just vad det står: "Rök fritt" som ett inlägg i den allt smutsigare hetsjakten på rökande människor. Det är framförallt två parallella debatter som uppkommit på senare tid. Den ena handlar om att rökarna numera även ska förpassas från uteserveringarna. Det är alltså på förslag att det inte ska vara tillåtet att röka utomhus längre. Visst tycker jag att det blev mycket fräschare när cigarr- och cigarettrök förbjöds inomhus på kaféer, barer och restauranger (nu när man äntligen har vant sig vid blandningen av de olika kroppsdofter som cigarettröken tidigare dolt) men det är otroligt att hetsen bara fortsätter. Nu tål vi inte doften av cigarett UTOMHUS ens. Det märkliga är att det positiva med rökförbudet på inomhuskrogar fått många att sluta med rökandet på heltid, och vi får allt fler feströkare som tar sig ett bloss endast när det är fest - ungefär som man tar ett glas vin eller en öl(bland annat undertecknad)och det måste ju verkligen vara ett lyft för folkhälsan! Att inte tillåta människor att röka ens utomhus är ju förföljelse och så dumt så att jag inte ens vill kommentera det. Att det doftar lite cigarettrök tål vi tydligen inte alls numera. Då ska vi kanske förbjuda grilldofter (något som jag personligen verkligen avskyr och den är säkert inte häslosam!) och parfymer och diverse andra framträdande dofter i vår omgivning.

Den andra diskussionen som jag upprörs av är att något försäkringsbolag - Skandia tror jag det var - har höjt premierna för rökare, med motiveringen att rökare är ohälsosamma och samhällets kostnader för rökning är enorma. Det som kommer hända är att folk ljuger om sin rökning och vart ska vi dra gränsen för rökning? Är feströkare rökare? Eller ska man röka varje dag för att vara rökare? Är festdrickare alkoholister? Denna indelning i människotyp utifrån livsstil är märklig. Och ska man då titta närmare på vilken typ av bruk som kostar samhället stora pengar så ska man titta på alkoholkonsumtionen i stället. Men det vågar ingen för det är marknadspolitiskt sprängstoff. Där har vi enorma summor i form av hälsoproblem, brott och skadegörelse. Men om vi förbjöd och gjorde skillnad när det gäller alkoholkonsumtion skulle vi inte ha så många som vill satsa på krogar och då får vi inga uteserveringar där folk kan sitta och dricka sig packade varje dag utan att nån tycker att det är ett foklhälsoproblem. Jag säger bara: RÖK FRITT!

Snart är det dax.

2009-06-09T13:26:00.000-07:00

För att åka med ljuvliga s/s Blidösund och få sig en spis Anders F Rönnblom Band. Att sitta i akterdäck på ångbåten och kika ut över sommarskärgården samtidigt som bandet spelar är något som jag ser fram emot varje år.

NEJ Tack!

2009-06-08T01:01:00.001-07:00

Jag fick en lätt illamående känsla när jag i dagens morgontidning såg reklam för en auktion med nåt med barncancerfonden eller vad det var där man får bjuda på umgänge med Pernilla Wahlgren eller Hannah Graaf som barnvakt eller att få sitt hem stajlat av en känd TV-inredare med torskläppar och porslinsnaglar. NEJ TACK. Vad är detta? Tror man verkligen att pöbeln tänder på möjligheten att få umgås med "kändisar" eller få blockljus och tillpuffade kuddar av en heminredare från teve kan locka folk till att bidra till barncancerfonden - eller ännu värre; kan det det?
Detta fick jag mig till livs dagen efter att jag efter att ha ögnat i DN Söndag på söndagen konstaterat att varje artikel handlade om människor som redan var kända på ett eller annat sätt. Matreportage med Susanne Ljung, bland annat. Är vi så kändiskåta nuförtiden att vi bara kan läsa artiklar om de handlar om redan kända personer eller är det bara de korkade mediamakarna som tror detta?
Jag längtar efter tex en teveprofil som jobbar sig upp och in i mediet och blir teveprofil för att den är bra på det den gör. Inte för att den är en fd fotomodell eller idrottsstjärna eller komiker. Men i vår tid har vi sådan ängslan för sånt som tar tid. Allt ska vara färdigt på en gång och därför är det enklast att ta redan kända ansikten. Jag säger bara; NEJ TACK!

9 dagar kvar...

2009-06-03T01:02:00.000-07:00

...tills jag får se husguden live igen. Är osäker vilken i ordningen, men jag har sett Neil Youngs alla sverigespelningar någonsin, utom 1982, och jag tror det är Sjöhistoriska 1993 Med Booker T And The MG:s och Sjöhistoriska 1995 med Crazy Horse och Sjöhistoriska 1996 med Pearl Jam och Globen 2002 med Crazy Horse och Slottskogen, Göteborg 2008 med hopplockat band. Tror det är alla...? Och så nu då. Om nio dagar får jag se honom igen. Å Pixies. Å Pretenders. Så jag som inte gillar festivaler kanske ändå får en trevlig kväll och hoppas på fint väder.

S u r m ö r t !

2009-05-29T06:32:00.001-07:00

Ett tidigt minne, för att inte säga en milstolpe i min barndoms doftförnimmelser, är doften av surmört. Min far, som bland annat försörjde sig som frilansjournalist inom kultursfären, tog med sig familjen till ett reportageuppdrag. Att han tog med sig familjen var främst för att han själv inte hade körkort, men också för att på 70-talet var det till stor del föräldrarnas intressen som styrde helg- och semesteraktiviteter. (Dock har jag varit till Furuviks Djurpark och Jössebo Djurpark och Skansen. Men aldrig Sommarland eller Kolmården eller Eskilstuna Zoo. Inte heller Kanarieöarna, Öland eller liknande - men däremot Carl Larssons Sundborn, Dan Anderssons Finnmarker, kyrkor och konstmuseer i hela landet men detta är väl ändå en annan historia...) Av denna anledning åkte hela familjen en helg till byn Fågelsjö som ligger på gränsen mellan Dalarna, Hälsingland och Härjedalen. Där bodde en tant som gjorde surmört. Hon bjöd på surmörten med andra doftrika kulinariska experiment. Den doften glömmer jag inte i första taget.

Häromdagen träffade jag en person som intresserar sig för detta med surmört och nu ska jag leta fram det gamla reportaget för att ta reda på vad som skrevs. Därför handlar dagens inlägg om surmört.

Våren är här

2009-05-20T00:43:00.001-07:00

I morse när jag klev ut från porten var det första gången i år som det inte var för kylslagen morgon och jag kunde redan på morgonen njuta av luften och temperaturen i min ofodrade svarta tunna vindjacka. När jag gick nerför backen mot spårvagnen så kvittrade fåglarna och doften av hägg och klorofyll bidrog, tillsammans med åsynen av utslagna liljekonvaljer, till vetskapen att nu är våren äntligen här!

När jag var liten...

2009-05-19T07:50:00.001-07:00

...sade min pappa ofta till mig att jag var en "sann kritiker". Jag hade ofta, liksom idag, bestämda åsikter. Jag tyckte inte om när okända vuxna kom för nära inpå och hade någon slags självpåtagen rättighet att ta på en och dalta med en bara för att man var barn, pratade bebisspråk eller hade copyright på ens liv. Jag var ganska känslig och iakttagande och kommer ihåg många många detaljer från min barndom, som var väldigt ljus och fin i övrigt. Men när det blev för känsligt och allvarligt blev jag genast en pajas och min allvarliga och kritiska sida var som bortblåst. Jag tänker ofta att jag är väldigt likadan fortfarande idag.

Favorit i repris

2009-05-19T07:19:00.001-07:00

Denna video gjorde jag förra året under en period när jag inte var så aktiv här på bloggen så jag måste få lägga upp den nu... Fantastiskt roligt skådespeleri av Annica och Lillemor. Sjukt kul att filma. Hoppas kultiga Royal Rubbish kommer med några nya låtar snart!

Skulle du dejta denne man?

2009-05-19T05:05:00.000-07:00

För knappt 10 år sedan fick jag denna bild skickad till mig av en vän som i sin tur fått den av en vän vars bands hemsida hade fått besök av denne mansperson. Detta är bara en av de många bilder som visade mannen poserande i diverse sagofigurutstyrslar. Jag valde vid en utrensning att behålla denna. Kanske den minst konstiga av alla freakiga bilder som han hade lagt upp, ändå. Med tanke på att personen i fråga hade valt att lägga upp bilder på sig själv på ett svenskt punkbands hemsida så utgår jag från att hans exhibitionistiska läggning ger mig moraliskt alibi att lägga upp den såhär många år efteråt. Jag undrar bland annat: Vem är denne man? Varför klär han ut sig i Peter Pan-dräkt? Varför hoppar han framför en lada i sin Peter Pan-dräkt? Varför har jag överhuvudtaget denna bild?

Hur tystnad låter...

2009-05-15T05:51:00.000-07:00

Jag håller på med ett ganska färskt dokumentärfilmsprojekt som jag planerat lite av och till det senaste året men aldrig ägnat mer än endast litegrann av min uppmärksamhet eftersom något alltid kommit emellan samt att mitt ordinarie filmprojekt blommat upp just som jag börjat med detta projekt - märkligt nog. Men sedan några veckor är detta "projektet" och jag har skrivit projektbeskrivningar och undersökt var när och hur man kan söka pengar och provfilmat lite material och så. Förutom att det var ganska dyster läsning att konstatera att möjligheterna är väldigt mycket sämre nu än för några år sedan att få sin film finansierad fick jag några konkreta svar på mina frågor hur ansökningarna skulle gå till. Det har jag ägnat denna vecka åt och i skrivande stund ligger de nog där på hos konsulenter som ska förhålla sig till detta projekt. Det är så märkligt att det blir helt tyst när man skickat in en korrekt ansökan. Handläggningstiden är 5-6 veckor och fram till dess är det tyst. Såklart känns det bra att veta att ansökan var komplett och kommer att bli bedömd utifrån en korrekt ansökan - men ändå. Jag vill gärna citera en strof från en av mina favorittextförfattare:
"Hur tystnad låter"...

Fredagslyx

2009-05-15T04:25:00.000-07:00

Idag ska jag och vän Jenny gå till vän Annette på Gärdet och få en slags djupgående ansiktsmassage. Det känns som en obeskrivligt lyxig tilldragelse, men samtidigt mer nyttig än glamorös. Jag har aldrig testad det förut och Annete som är klassisk massör och healer i grunden har ganska nyligen breddat sina kunskaper inom detta område så vi gör en prova-på-grej. Efteråt ska vi gå och ta ett glas vin. Härligt!

Goodwill - not!

2009-05-12T01:22:00.000-07:00

Jag har just haft ett samtal med det företag som står sämst i kurs hos svenskarna. Inga namn, men det har stått rätt mycket i tidningarna i samband med fadäsen under semifinalen i Champions League. Detta samtal hade jag gruvat mig för hela morgonen eftersom jag av erfarenhet vet hur det fungerar där på kundtjänst. Först ringer man numret och sedan dyker en massa omöjliga tonvalsalternativ upp och därefter kommer en upptagetton (jag trodde det var syftet med en växel att man skulle slippa upptagettonen ) och då ombeds man försöka på nytt. Jag kan ha fel, men jag får alltid känslan av att man har satt i system att vara hart när omöjliga att få tag på. Det förhalas hit och dit och man ska tröttna och ge upp. Idag satt jag i 55 minuter av min arbetstid. Bakgrunden är att i slutet av mars blev jag som trogen kund uppringd av en telefonförsäljare som kunde erbjuda mig dubbelt så fett bredband för samma kostnad som idag samt utökat TV-utbud för endast 99 kr i månaden extra i tre månader(och därefter får man välja vilken tjänst man vill ha från 39 kr i månaden). Tidigare har jag fått paketerbjudanden av liknande slag men som alltid innehållit erbjudande om ip-telefoni - vilket jag är fullkomligt ointresserad av, för att inte säga helt emot! Men nu lät detta ebjudande ganska bra. Så jag tackade ja och spelades in och allt det där. I slutet av samtalet när jag förhörde mig om att inga extra konstiga kostnader eller avgífter skulle dyka upp (man är väl luttrad!) så garanterade säljaren att inga övriga avgifter utöver "frakten på boxen på 99,- skulle tillkomma". "Vaddå frakt", sade jag. Det behövs inte. Jag bor precis brevid Liljeholmen där jag kan gå och hämta boxen (som jag gjort tidigare med modem!)Om det skall tillkomma frakt är jag inte intresserad (av princip, såklart; jag blir urförbannad när det bara slösas hit och dit med en massa tjänster som vi kunder får betala). Då sade säljaren att jag skulle vänta så skulle han höra med sin chef. Och så återkom han och sade att de bjuder på frakten för denna gång. Och jag försäkrade mig att han kunde garantera det. Jag skulle få hem en bekräftelse på det nya avtalet samt en faktura för uppgradering av tjänsten (dvs de nya TV-kanalerna 99 kr) så när det kom en faktura på 134 kr (99+faktureringsavgift) så utgick jag från att det var den kostnaden. Inget på fakturan talade om för mig att det var frakt det var frågan om - då hade jag ringt direkt! Veckan därpå fick jag en ny faktura på 578 kr som skulle vara april månad + de sista dagarna i mars. Men jag hade ju redan betalat april! Jag låg lågt eftersom jag visste att jag hade betalat in - tänkte det kanske blivit dubbelfakturerat av misstag och eftersom att kundtjänst är inget man utsätter sig för i onödan. Sedan kom en faktura för maj månad bara ytterligare någon dag därpå och den var på 503 kr och den betalade jag in direkt och korrekt. Nu skulle allt vara i balans. Så igår när jag kom hem hade jag fått en påminnelse på 101 kr på faktura. Ingen förklaring i vörigt vad det gällde. När jag kollade upp fakturanumret visade det sig vara en diff från det jag betalat förut och som skulle motsvara den uppgraderingen jag gjort. "Men den har jag ju redan betalat" - sade jag. "Nej, det är frakten du betalat", sade de på kundtjänst. "Men jag skulle ju inte betala någon frakt", sade jag. "Jag blev ju lovad att inte bli debiterad någon fraktkostnad." "Varför betalade du fakturan då?" "Jamen den var ju på exakt samma belopp och den kom till mig i samband med det nya avtalet och inget på fakturan skvallrade om att det var frakt det gällde"...till slut lovade hon att kolla upp vad som är inspelat i vårt avtal. Men jag är inte säker på att det är med i den inspelningen utan det här togs upp i slutet av samtalet... Däremot utgår jag från att säljaren fört in i min kundlogg att de lovat att bjuda på frakten. Både han och jag har vittnen på att han lovade mig. Annars kommer jag att säga upp mitt avtal med detta företag, så att jag kan byta när bindningstiden gått ut om ett år...puh! De skulle sms:a svar till mig. Aldrig i livet, jag vill ha personlig kontakt och ett ordentligt svar på mina frågor. Då ombads jag att ringa dem igen på fredag...så då får jag väl börja om dårå. Märk väl att dessa 101 spänn främst är en principsak från min sida. Jag ogillar denna nya företagskultur med en massa fakturor som rullar in hela tiden och ingen vettig förklaring på vad det gäller och en hotfull text på fakturan. Vilken tur att jag inte är gammal och sjuk och kan stå på mig. Skämmes!

A Fork in the Road..

2009-05-05T01:32:00.000-07:00

Är inte bara en ny låt av husguden Neil Young. Jag har även kommit dit själv...på ett sätt. I flera års tid har jag lagt ner all tid och kraft på ett hjärteprojekt. En dokumentärfilm. Varje ledig stund utöver arbete och familj har jag ägnat detta i någon form. Research, tankar, skriva och ansöka, kontakta folk, skaffa material och filmat. Men jag har inte varit ensam i projektet (även om man emellanåt kunnat tro det) och nu har all skaparlust och engagemang runnit ut hos mig. Jag är fullständigt dränerad på energi. Jag måste ta ett beslut. Vilken väg ska jag välja...?

Mysterium

2009-04-21T01:04:00.001-07:00

När jag för en vecka sedan bevistade nedan redovisade konsert trodde jag väl i min enfald att den skulle uppmärksammas mer i pressen. Inte så mycket för att det i mitt tycke var bland det bästa jag sett som för det unika i detta turnéprojekt -det är ju tydligt att smaken är som baken och att några nöjesskribenter avfärdar det hela med att det är gubbrock. Men projektet till sin natur är ju unikt i Sverige. Inget stort bokningsbolag bakom och inget skivbolag som hjälpte till. Caj och hans band styrde själva ihop den häftigaste svenska scenupplevelsen som jag har fått. Ljud och ljus och artisteri, ja, allt som hände på scen var extremt välorganiserat som vore det en ema telstarproduktion (jag vet att de inte heter så längre, men jag vill undvika att göra reklam för ett sådant företag som numera härskar bland konsertarrangörer med sitt fega och mediokra utbud). Men utöver de tidningar som sedan förr har en relation till Caj Karlsson (Blekinge, Skåne och Sydöstra Småland) har de kammat noll. Ingen av de stora Stockholmsbaserade tidningarna har skrivit en endaste rad om detta. Jag skulle bra gärna vilja veta varför. Hur de kan anse sig ha rätt att ignorera ett dylikt - i dessa dagar - mycket unikt projekt. Det är faktiskt ett mysterium.

Årets konsert...!

2009-04-15T07:22:00.000-07:00

Gårdagskvällen tillbringade jag på anrika Cirkus på Djurgården. Där har jag sett storheter som Neil Young, Johnny Cash, Steve Earle mfl (dock ej Rolling Stones, tyvärr )och nu skulle jag få se den svenska alternativgräddan tillsammans med Caj Karlsson. Ja, jag skulle ju såklart jobba lite också, men det var sannerligen nytta kombinerat med nöje. Jag vet inte vad jag hade för slags förväntningar. De flesta artisterna hade jag sett tidigare i diverse konstellationer och tillfällen. Och jag vet ju att Caj fenomenalt träffar mitt i prick med sin såriga närvaro i de mindre formaten. Men Cirkus är ju i dessa sammanhang en stor scen. Och det kräver sina män...Men jag hade ju inte behövt vara orolig. Här har vi sekel av samlad kunskap, erfarenhet och rutin. Ett slags inverterat IDOL-gäng, kan man säga. Ljuset var så snyggt. Musikerna var fantastiska. Artisterna strålade som om de verkligen hade upptäckt nåt nytt och hur roligt det är att göra saker tillsammans. Ljudet var också bra enligt de som stod bättre till i lokalen. Sammantaget var det en helt magisk konsert som rörde sig i landet mellan små såriga enmansnummer av Caj till Imperiettunga rocknummer. Som helkväll var det faktiskt bland det bästa jag sett. Tack Caj med vänner!

En annorlunda inspelning

2009-03-27T01:44:00.000-07:00

En grå och regnig sommardag i slutet av juni förra året, hade jag förmånen att få följa med singer/songwritern Caj Karlsson och Anders F Rönnblom när de tillsammans med Peter R Ericson gick in i en liten studio strax utanför Ljusdal. De spelade in den låt de dagarna innan skrivit tillsammans. Låten är dokumentär och de har skrivit halva texten var. Musiken är Caj Karlssons. Videon är dokumentär för den visar exakt det som hände. De kliver in i studion, tar 2-3 tagningar. Jag får inte röra mig så mycket för då gungar golvet. Så filmen har sina begränsningar, men det är lite det som är tjusningen. Sen hände en märklig sak. Mitt under inspelningen kliver en okänd man med kvinnligt sällskap in i studion. Det visar sig vara en stalkerliknande beundrare till Anders F som hade åkt från västsverige och liftat ut till obygden (Gryttjesbo, mellan Ljusdal och Delsbo) för att smyga sig in under inspelningen. De syns inte i bild, men de står där någonstans bakom dörröppningen. Tysta och beundrande...men lite märkligt var det. Kolla in klippet. Det är i allra högsta grad dokumentärt!

GRÖNDAL

2009-03-20T05:09:00.000-07:00

Vackra härliga Gröndal med sina spårvagnar, inneboende småstadskänsla och närheten till vatten. Jag trivs så bra här och hoppas kunna bo kvar även om jag behöver flytta från min nuvarande lägenhet någon gång i framtiden.

Sara Stridsberg...

2009-03-19T03:16:00.000-07:00

...är en av de trevligaste överraskningar jag fått mig till livs inom litteraturen på senare år. I tider när många texter är av snabb "grab-and-go"-typ och bloggar är det en befrielse att läsa texter där man upplever att varje ord vägts på guldvåg, liksom poetiskt, innan det satts på pränt. Inget ord finns där av en slump. Eller slarv. När littaraturen får vara kvalitativ och verka inom långsamhetens lov är den som bäst...och står sig många år framåt. Om ni inte har läst Drömfakulteten eller Happy Sally om kanalsimmerskan kan jag verkligen rekommendera dessa. Nu ska jag också kolla upp henne även som dramatiker. Vill verkligen se Medea!

Dieselmannen...

2009-03-13T04:50:00.000-07:00

Dieselmannen
De flesta av er har nog stött på honom på ett eller annat sätt.
Detta är dieselmannens tillvägagångssätt:
Efter att du lagt dig efter en normalt blöt kväll på stan och du inte anar någon fara,
kommer han smygande...Han har som vanligt med sig det han behöver och det som blivit hans
varumärke;en hammare, småpengar och en halv liter diesel.
Först tar han dina kläder som du så prydligt vikt ihop och slänger dem runt omkring i lägenheten. Därefter stänger han fönstret och tar på dig skorna igen.
Så tar han alla dina sedlar och byter ut dem mot lite småpengar.
Sedan slår han dig i huvudet med en hammare och häller ner en halv liter diesel i din hals.
Har du mot förmodan inte kommit hem själv på kvällen utan har med dig en helt obekant person av det motsatta könet,byter han ut denne mot ett mindre praktfullt exemplar
och får denne att tala en mindre begriplig och ganska ful dialekt på morgonen.
Ryktet säger också att han ibland planterar hår på din tunga, spyr på dina kläder och
delar ut ditt telefonnummer till alla möjliga otäckingar på gatan,
men detta är för tillfället obekräftade rykten...

En liten hobby...

2009-03-11T07:21:00.001-07:00

...som jag har är att göra logotyper, bland annat till denna rörförstärkare i retroutförande som min bror bygger, som hobby.

Hellsingland Underground...

2009-03-06T00:58:00.001-08:00

...rockade fett på klubb SPHM, Mosebacke igår. Jag var ju självklart där och filmade och träffade några gamla ljusdalsansikten från förr. Men främst var det nyare vänner och bekantskaper (dvs senare år) som Trubbis, Sussie, Björken, Helena, Lake, The Charge förstås, mfl. Alla ville lyssna på skäggrock!!! Tyvärr var ljudteknikern fruktansvärt nonchalant och okänslig som direkt satte igång att spela skivor efter konserten så publiken fick inte en chans att ropa in bandet för extranummer. Dåligt, Mosebacke! Det är som att komma in och tända ljuset i taket när det pussas i kuddrummet på klassfesten! Publiken kom liksom av sig. Likaså bandet. För övrigt tycker jag att det är ganska dryg personal på Mosebacke överlag nuförtiden. Man känner sig inte särskilt välkommen där - varken som betalande gäst eller medarbetare på klubbar. Synd!

...å ekonomi å sånt...

2009-03-05T03:55:00.000-08:00

Det är svårt att få privatekonomin att gå ihop. Jag har dragit in på allt - till och med slutat röka (även om det inte var huvudskälet) så jag sparar in några hundra kr i månaden där, men så stor skillnad är det inte. Jag rökte inte så mycket de sista åren. Däremot har ju allt annat blivit så mycket dyrare. Elen har gått upp, försäkringarna har gått upp, bredbandet, TV-avgiften, maten...för att inte tala om maten!...men framförallt har hyran gått upp. Med tre procents hyreshöjning varje år (trots att allt är nybyggt) är det verkligen en förlustaffär att bo i hyresrätt nu när bankerna sänker räntan för de som belånat sitt boende...Och lönestopp. Igen. När mina fasta kostnader är betalda - och jag är inte den som lever över mina tillgångar - så har jag ett par tusenlappar över till busskort, frissa och ev kläder/mat/nöjen/sjukvård mm. Träningskort och DN är två månadsutgifter som jag överväger att slopa...det skulle ge mig 500 kr över...visst är det sjukt att man inte kan leva på sin lön när man är över 40 år utan barn och utan bil, semesterresor mm..? Jag söker alltså extrajobb på kvällar och helger. Man får gääärna tipsa mig!

Stina Berge!

2009-03-04T02:17:00.001-08:00

Förra torsdagen filmade jag Stina Berge och hennes band Kärleken (den elektriska versionen) på Big Ben i Stockholm. Det var precis sådär bra som man vill att det ska vara. Grymt bra band, rockigt arrangemang och såriga texter som både ger en svid i magen och ett leende i mungipan av bra och träffsäkra formuleringar. Go, Stina, Go!

LEKVERK!

2009-03-03T05:35:00.000-08:00

Filmade ju på en Bon Scott Tribute-gala förra veckan, där många artister tolkade AC/DC...detta härliga lekfulla jazzband var kvällens överraskning som jag bara måste se mer av!

En dag på jobbet...

2009-03-02T02:10:00.000-08:00

...som alla andra.
ifall ni undrade...?

Det slog mig att jag aldrig nämner något om mitt jobb - det som ger mitt dagliga bröd - i den här bloggen. Det är ett bra jobb - helt OK - och väldigt bra arbetskamrater faktiskt. Flera av oss har varit här över tio år. Själv har jag varit här i nio. Det är en ansenlig tid i "mediabranschen" och säger väl en hel del om att vi trivs ganska bra. Dock är det ju inte media i "den" bemärkelsen. Här sysslar vi inte så mycket med innehåll, utan mer teknik (broadcast- och studiobiten). Dock ska jag faktisk bara försöka beskriva vad jag bland annat gör en vanlig dag. Mitt arbete är ju på gränsen mot innehåll. Jag redigerar i program och det gäller ibland även att ha koll på det redaktionella som man ska sätta saxen i...

Bilden ovan är inte från vårt kontrollrum, för jag har ingen sådan bild tillhands, men det ser ut exakt så. Där sitter dock inte jag. Dit lämnar jag material som jag redigerat, mastrat eller kopierat och som är kvalitetskontrollerat och godkänt av mig för sändning. Jag vet att jag borde ta mig en runda med kameran för vi har ännu kvar den gamla betatekniken (redigeringar modell tröskverk med lite Månbas Alpha-feeling) till stor del även om vi numera sänder från hårddisk. Men från och med i höst flyttar vi till helt nya lokaler på Söder och då blir allt datorer...och dessa gamla flyttas inte med så av teknikmuseala skäl bör jag nog fota min arbetsplats snart.

Jag sitter i ett litet mindre rum med två rackar från golv till tak med stora bandare och sju TV-monitorer på rad och ett stort ljudbord, editor, bildmixer och en FinalCut- redigering. Detta rum är ljudisolerat (dock inte från alla brummande maskiner!) för det används som speakerbox för kommentatorerna på helgens livematcher (och då är ju maskinerna såklart avslagna). Jag har just nu kvalitetskontrollerat Franska Ligan Highlights som ska sändas i dag och håller för ögonblicket - det är därför jag har tid att skriva lite - på att tanka ut Engstrand 45 minuter från min dataredigering. Den ska sändas på torsdag, men först ska det göras DVD för påseende av pressavdelningen. Framåt lunch kommer jag få ett program som heter Champions League Highlights i min hand. Det är, precis som det låter, ett veckomagasin om Champions League som jag redan i fredags redigerade ljudet på (vid alla intervjubitar som ej var på engelska har jag plockat fram originalljudet, italienska, spanska mm och lagt det på intervjun istället för att ha en engelsk voice over) och nu har det varit iväg på textning och mastring så när det kommer tillbaka ska jag bara titta på det och godkänna för sändning.

Detta var bara några exempel på mina sysslor en måndag. Jag ska också ringa till vår grafiker som ska leverera namnskyltar till Engstrandprogrammet så jag kan redigera kommande program. På eftermiddagen kommer det in highlightsprogram från FA Cupen och annan engelsk fotboll också. Ja, det är väl ungefär vad en måndag på ett Broadcast Centre har att bjuda på.

Ikväll ska jag gå på en konsert. En kompis ringde igår och ebjöd mig en biljett till soulsångaren John Legend som spelar på Annexet ikväll - och det tackar man naturligtvis inte nej till. Kanske bloggar jag om detta i morgon. Vem vet?

Åsiktsdiarré...

2009-02-27T04:25:00.000-08:00

Jag har vid ett par tillfällen fått höra, av min bror band annat, att jag har en åkomma som liknar åsiktsdiarré. Jag gissar att man med det menar att jag har en massa åsikter som sipprar ut och som jag (tror man) inte har kontroll över, riktigt. Men se det har jag. Visst kan det bli påfrestande för andra att hela tiden höra någons estetiska synpunkter (och det gäller främst detta i övrigt är jag diplomat utom när det gäller några viktiga ämnen som dödstraff och upphovsrätt mm) men jag taggas framförallt till detta i miljöer där det råder brist på detta. Där man är helt ointresserad av estetiska värden. Som i min brors familj, till exempel. Där går alltid funktion före estetik (något som jag håller med om till viss del, men ibland går det ju faktiskt att kombinera...) och det ger ju mig en välkultiverad grogrund för att blomma ut med en massa oj vad snyggt, oj vad fult om det mesta i tillvaron, faktiskt. Jag har dock blivit lite mer återhållsam med att strö åsikter omkring mig sedan jag konstaterat och accepterat att "det mesta är fult och dåligt". Det bara är så...

Charlotte från Cookies n Beans...

2009-02-26T01:29:00.000-08:00

En om dan...

2009-02-25T07:16:00.000-08:00

Tänkte jag ska lägga upp en video om dagen från de senaste inspelningarna på YouTube. Detta är den första!

PS. Sen lägger jag nog av med att filma live och lägga ner jobb på att redigera mm pga det är för mycket jobb för gratisarbete med dyr utrustning. Sedan filmar ajg bara knserter vid mycket speciella tillfällen och om någon tjatar på mig och betalar. DS

Sista rycket för På Spåret

2009-02-20T02:38:00.000-08:00

Nu ska SVT utvekckla (föryngra?) sitt vinnande koncept med underhållningsprogrammet "På Spåret" också. Vilket, för min del antagligen betyder att detta är sista programmet jag ser. Om man ska gissa utifrån SVT:s tidigare satsningar av programledarskap så lutar mina gissningar åt Peter Settman eller kanske Kristian Luuk. Det märkliga är att jag egentligen inte är så förtjust i sån där Göteborgshumor, men ändå är det lite småmysigt och puttrigt med de där ofantligt gubbiga ordvitsarna och det icks-flashiga utseendet på programmet. Genuint på nät sätt. Ikväll är det en spännande final, och den ska jag minsann se. Kanske blir det mitt sista "På Spåret".

BON BON

2009-02-19T04:37:00.000-08:00

Ikväll kommer många intressanta artister tolka AC/DC i ett Bon Scott Tribute-evenemang som går av stapeln. Jag kommer att filma varje nummer och det kommer att bli hur roligt somhelst. Förutom tributebandet AC of DC som enligt hörsägen ska vara grymt bra kommer vi se Anders F Rönnblom och Jesper Lindberg, Baba Blues, Caj Karlsson, Charlotte Centervall från Cookies n Beans och Helena Ahlbäck (min lilla kusin med en stor stor förstärkare). Allt kommer finnas på video framöver.

JACKASSKONST

2009-02-16T04:14:00.000-08:00

Jag har tillbringat de senaste dagarna med att aktualisera mitt förhållande till samtidskonsten. Dvs, den så kallade konsten. Utan att behöva gå in för mycket på postmodern konstteori där betraktaren avgör vad som är konst eller inte, kan jag konstatera att för mig är provokation ej lika med konst i alla lägen. Visst, kan jag tycka att det är samtidskonstens uppgift att provocera litegranna; att lyfta upp frågor till ytan, ta dem ur sitt sammanhang och därmed göra oss medvetna så vi har något att förhålla os till. Att diskutera. Men därifrån till att panga tunnelbanevagnar och fejka självmord i konstens namn är att skapa provokation som har gått långt över gränsen. Jag skrev i Marias blogg om att jag upplever att en del konstnärer tycks ha en självpåtagen etisk/moralisk immunitet som får dem att göra precis vadsomhelst i "konstens namn". Att iscensätta ett självmordsförsök är lägsta sortens practical jokes som absolut inte får stödjas av en skattemedelfinansierad konstskola. Likaså vandaliseringen av en tunnelbanevagn. Här betalar man skatt och är med och finansierar tunnelbanor och skolor och då går konstskoleelever in och vandaliserar en tunnelbanavagn. I konstens namn. Med statens goda minne. Fy tusan!
För mig är grafitti klotter och förstörelse punkt. Detta ämne är en het potatis i konstkretsar och delar in oss med åsikter i två läger. Jag har även goda vänner som hävdar att grafitti är konst och vi vet var vi står och försöker undvika den diskussionen. Jag är inte rätt person att bedöma vad som är konst eller inte utifrån någon kvalitetsdiskurs - inte alls. Jag kan i vissa fall hävda att det finns ett konstnärligt uttryck i graffitin, allt är inte meningslöst klotter, MEN (och här kommer min poäng) att få kalla det "konst" när denna "konst" går ut på att förstöra befintlig konst är inte rätt. Grafittikonsnäterna går ju inte med på att måla på anvisade platser, rena dukar eller liknande utan sprayar på byggnader, konst, arkitektur mm. Däri ligger skillnaden. Det är destruktivt klotter. Utan att försvara grafittin så kan jag väl nånstans förstå dess uppkomst. Ett utbrett missnöje över slum och förfall i fattiga kvarter där varken staten eller kapitalet bryr sig. Fruktansvärda levnadsvillkor. Men här i Sverige, som varit ett föregångsland vad det gäller boendestandard och sociala frågor; det är ju pinsamt! Fy! Och ingenting rättfärdigar ett sådant töntigt beteende. Jag vill inte vara med och betala skatt som finansierar dylikt trams. Det är nog NU!

Genom Eld Och Vatten

2009-02-11T05:32:00.001-08:00

Ny vecka - nya tag...

2009-02-09T00:47:00.000-08:00

Anders F Rönnblom & Seskaton Big Band
Uploaded by dollartelevision

Detta tittar jag på för att peppa mig för ännu en arbetsvecka.

Don't you ever dare to talk baby talk to me...

2009-02-06T07:41:00.000-08:00

...ville bara säga det! Nåt som kan få mig att se rött är tjejer som pratar babyspråk. Vuxna tjejer. Med mig! De kanske bara vill uppmuntra den vresiga kärringen, men det slår helt fel om de pratar med mig som om jag vore ett barn. Det händer ibland...idag hände det!

Bitterblogg

2009-02-05T04:41:00.000-08:00

Man kan ju få för sig att det enda jag duger till är att klaga, med tanke på mina tidgare bloggar här. Hm...och så är nog fallet. Jag ikläder mig gärna den stora kritikerrollen särskilt om jag upplever att min omgivning är ja-sägare och bländas av kejsarens nya kläder...Men jag ska försöka säga något positivt också. Idag blev jag glad när vi på lunchen diskuterade en BBC-programserie som hette "Griniga gamla gubbar" och vilken jag tyvärr aldrig såg när den gick på SVT för några år sedan, men som jag gärna skulle se. Utifrån mina kollegors diskussioner kan jag förstå att jag skulle smälta in väl i den panelen...
Men tillbaka till metadiskussionen om mitt bloggande. Jag läser ibland några få utvalda personers bloggar. Av olika anledning. Jag läser tex en blogg för de ämnena och roliga inläggen där är så bortom min egen fantasis gränser. Det är alltid otroligt kul och uppfriskande att läsa den. En annan blogg läser jag för att jag gillar bredden i ämnena där. Det handlar om olika spännande projekt hos en otroligt driftig vän. En tredje tittar jag in på ibland, men jag kan konstatera att där (liksom här) är det väldigt sällan det skrivs nåt. Kanske det blir mer efter den här resan. En annan blogg handlar om familjeliv och pusslande och allting är härligt, mysigt och fint...och där känner jag inte alls igen mig men har ändå någon slags behållning av att följa mina vänner i deras vardag. Sedan läser jag några andra bloggar mycket sporadiskt, men knappt några proffsbloggare. Läste bla Bodil Malmsten ett tag men gav upp det. Jag nöjer mig med att läsa om "det lilla lilla livet" om kemrainköp och barns läxor och foton mm. Men då funderar jag över hur mina egna bloggar skulle se ut (om vi utgår från den hypotetiska tanken att jag skulle skriva regelbundet...) Vad skulle de handla om? Jag har ju inga barn (jag har ju förstått att i barnfamiljer är källan av ämnen outtömlig. Jag har inte sådan fantasi som en av mina bloggarvänner. Det händer inte särskilt mycket på jobbet; har haft samma nio-till-fem-jobb i tio år. Jag gör inte särskilt mycket intressant på fritiden - dvs jag går inte på teater, bio eller krogen så jag kan blogga om det. Det enda jag kan skriva om är havererade filmprojekt och annat som upptar min hjärna. Jag har därmed lyckats föra ett cirkelresonemnag här och kan konstatera att mitt uppdrag är att skriv bittra bloggar.

SISYFOS-projekt nr 2...

2009-02-05T00:58:00.000-08:00

Innan jag fått det slutgiltiga beskedet om Noiceprojektet ringde min goda vän och kollega från näteverket kvinnliga filmare i Gävelborg upp mig och frågade om jag hade lust att vara med i ett spännande projekt som hon hade på gång. Vi hade tidigare diskuterat på våra träffar att det vore kul att jobba tillsammans någon gång. Både hon och jag hade dittills bara erfarenhet att jobba med män, så det skulle vara intressant att jobba med en mer liktänkande. Dessutom delade vi musiksmak i mångt och mycket. Därför svarade jag självklart "ja" när hon ringde och frågade om jag ville vara med och göra en film om Anders F Rönnblom som hon träffat och filmat lite året innan. Han var en gammal hjälte för mig så det var jättekul att sätta tänderna i ett sådant projekt. Dessutom kändes projektet genuint på nåt vis... När man med sina projektansökningar för Noice-projektet stött på kanslan av att folk (som inte läst den genomarbetade projektbeskrivningen) avfärdade projektet som lättviktigt om en dagslända inom popen, så skulle detta inte kunna ses som oseriöst i alla fall...En enormt produktiv artist med drygt 40 års musikkarriär och lika många år som grafisk formgivare, datapionjär, poet, författare mm mm - och samtidigt relativt okänd för den stora massan (inte Ulf Lundell, direkt...). Det borde kunna ge tyngd åt ett projekts anseende. Vi satte genast igång efter att ha fått klartecken från Anders F. Jag började med noggrann reserach och det tog mig ca ett år (!) av läsning och lyssning innan jag hade kläm på dessa båda karriärer. Puh! Vi tog projektet ett steg längre än vanliga dokumentärprojekt och började med en mycket ambitiös projektbeskrivning innehållande speciella element med Anders eget bildmaterial, animeringar, typsnitt mm. Eftersom han varit så produktiv även på bildsidan såg vi att vi kunde använda massor av hans utflippade bilder för att illustrera hans värld...att ta projektet till ett högre estetsikt plan därmed. Från början var min kollega producent och vi skickade denna projektbeskrivning till de regionala fonderna Film Gävleborg och Film Stockholm. Film Gävleborg fick vi genast en startplåt ifrån. Tack och lov. Vi hade chans att hyra tilläggsutrustning och betala resor till inspelningar på olika "locations" i landet. Så vi påbörjade filmning av miljöer och intervjuer. Film Stockholm gav inte stöd på något år för deras pengar satsades i en Filmfond Mälardalen så där kunde vi inte få något initialt. Men på hösten 2007 hittade vi en möjlighet att få ett utvecklingsbidrag där. Då hade vi genom kollegans försorg fått tag i en etablerad och namnkunnig producent som kunde hjälpa oss att dra projektet. Film Stockholm var inte helt ointresserade av projektet, men ville träffa oss och veta mer. Vi försökte hitta ett datum som pasade alla för att "sälja in projektet" men det var födelsedagar och teateruppvisningar och andra familjeangelägneher som tvingade oss att skjuta på mötet med Film Stockholm till efter nyår...då fick vi tyvärr beskedet att pengarna var slut och att man från och med nu skulle satsa alla pengar på filmare under 30 år. Då hade våra första pengar sinat. De pengar som gått till teknik och hyra och resor. Vi hade naturligtvis inte tagit ut någon enda ersättning för nedlagt arbete. Det kan man sällan göra i detta skede. Så vi började ta mer och mer ur egen plånbok för att finansiera våra kostnader. I samma skede hade min kollega ett annat filmprojekt som drog ut på tiden över ett år från beräknad tidplan. En film som var klar i maj 2007 färdigställdes först i juni 2008 pga oenighet inom teamet om hur den slutliga versionen skulle bli. Denna långdragna historia tog all ork och lust och ansträngde hennes ekonomi svårt och som ensamstående upplevde hon att hennes barn for illa då hon ägnade stor del av tiden åt att åka till Stockholm på möten med sin kollega, TV-folk och jursiter mm för att lösa detta problem. Däremd fick Anders F-projektet stå åt sidan vad det gällde intervjuer och filmfoto. Jag fortsatte att förkovra mig i ämnet - för att inte tappa käsnlan för projektet och inte glömma för mycket av det jag läst in mig på inför intervjuer mm. Så jag dokumenterade alla spelningar med AFR Band som arrangerades i Stockholmstrakten och lärde känna bandet och kärnan av den grupp fans som kommer till alla spelningar. Under tiden har vår nya producent skickat ansökningar till SFI - som returnerades med ett nej tack. SVT slarvade bort vår ansökan och när producenten ringde och frågade hittade de den och det visade sig att den inte var diarieförd som projekt så vår producent fick själv gå in via nätet och fylla i alla uppgifter (!)...efter någon månad fick vi dock ett väntat nej. Så nu väntar vi ut konsulentbyte och ska filma till en ny pilot. Vi har dragit ner kraven på vår ursprungliga filmidé och kommer göra en mer traditionell dokumentär istället. Piloten till den ska filmas i april när min kollega har råd att komma ner till Stockholm för inspelning. Tills dess får jag sysselsätta mig med annat. Men tro aldrig att jag är den typen som ger upp någonting som jag tror på. Man kan anklaga mig för mycket - men inte det!

Hör på mig govänner så ska jag för er berätta...

2009-01-27T05:29:00.000-08:00

...om hur det är att ägna flera år av sitt liv åt SISYFOSPROJEKT...orkar ni lyssna?

År 2004 hade jag och Charlie äntligen avslutat vårt projekt med Siggefilmen, vilket var en historia i sig...men det blev dock en färdig film som vann priser och så och vilken vi är nöjda och glada med. Under tiden vi höll på med Sigge Stardust (2004)pratade vi om att göra en film om Noice och på våren 2004 kontaktade jag Peo Thyrén om detta och vi startade ett projekt och jag började skriva projektbeskrivningar och söka efter finansiering och producent, eftersom projektet med rättigheter och dylikt var alltför stort för mig som nybörjarproducent att dra i tyckte jag. Vi fick tag på en producent som försökte dra projektet och vi hade flera möten med denne och han skickade våra ansökningar till ett antal möjliga medfinansiärer där han hade lite ingångar. Bland annat SVT. Vi fick aldrig besked från SVT förrän efter ett drygt halvår och då svarade de lite märkligt att de "tappat bort" den och att anvariga varit bortresta mm (mycket märkliga svar) och att de inte diariefört den men nu kunde meddela att de ej kunde gå in som medfinansiär i detta projekt. Vi hade redan filmat Noices 25-årsjubileum på en teater i Gustavsberg och kontaktat folk för intervjuer mm så vi hade påbörjat projektet även om vi inte fått in pengar ännu. Efter ett år avbröt vi samarbetet med den producent vi hade från början. Jag skickade runt projektbeskrivningen till 10-15 namn som jag fick tips om - alla mer eller mindre namnkunniga och erfarna producenter. Nu är vi inne på mitten av 2005. Senare hälften av 2005 får jag tips om produktionsbolaget ATMO (! sååå kreddigt!) och de tyckte jättemycket om vår filmidé och de tog sig an projektet och vi hade möten och filade lite på projektansökningen tillsammans. Även denna gång fastnade ansökan på SVT och låångt senare fick vi besked om att SVT redan tackat nej till ett projekt om Noice (och det var väl antagligen vårt tidigare som aldrig blivit diariefört - eller så var det ett projekt som SVT höll på med internt och vilket Peo Thyrén hade nämnt...)Vi kammade hem noll här alltså. ATMO var ledsna och sade till oss att de gärna stöttade oss om vi ville gå vidare till SFI mm men eftersom jag jobbat stenhårt med detta hela 2004, 2005 och nu halva 2006 gav jag upp, bordlade projektet och kommer antagligen ta fram det inom en snar framtid igen... Våren 2006 hade jag plötsligt blivit erbjuden att delta i ett annat intressant projekt. Läs nästa intressanta blogg om det projektet.

Vart tar vinet vägen när man dricker...?

2009-01-04T05:51:00.000-08:00

...och andra mysterier har jag för mig att Beppe skrev en text om en gång. Jag vill minnas att jag hört Monica Zetterlund sjunga den. Hursomhelst finns det en del vardagsmysterier av liknande natur att förundras över. Som det enkla fenomen att nyårsveckan alltid är så kall. Det är som om det går en osynlig väderleksgräns mellan nyårsafton och nyårsdagen. Det spelar ingen roll om det så är grått och blidväder på aftonen så visst letar sig kvicksilvret under nollan alltmer under veckan. Det brukar vara en av årets kallasta veckor. Åtminstone känns det så. Likaså kommer ljuset. Som på en given signal så strålar solen in på nyårsdagen och synliggör fläckiga fönster och bättrar på humöret. Åtminstone känns det så. Varje år. Och det är iochförsig en bra känsla.

Ett annat vardagsmysterium är vår tids civilecerade människas okänsla för fysiska lagar och annan naturvetenskaplig verklighet. Jag tror jag tidigare orerat om - antingen här eller i sällskapssammanhang - att folk verkar tro att de spelar dataspel när de sätter sig i sin moderna bil. Att fysiska lagar liksom inte gäller dem. Inte heller sunt förnuft. Denna teori fick ånyo aktualitet när jag denna vecka läste om hur många som gått ner sig på isen. Herregud, det har varit minusgrader endast i några dagar. Visserligen har vi fått ett istäcke på flera av sjöarna häromkring, men att den skulle hålla för att alla ska gå ut på den samtidigt övergår mitt förstånd... det är som att folk liksom är helt ovetande när de skyndar sig ut för att isen ligger där. Som om det vore en virtuell is...

2009

2009-01-02T02:03:00.000-08:00

Jag tror på 2009. Jag tror att det kommer att bli mycket bättre än skitjobbiga 2008. Jag tror att jag äntligen kommer att få komma igång att filma... Här är en video jag gjorde igår:

GOD FORTSÄTTNING!
Ps En av mina förhoppningar för detta år är att jag tar mig ikragen och skriver lite här, även om jag inte har nåt att säga. Ds

Får jag lov...?

2008-12-19T12:50:00.000-08:00

Javisst får jag det! Äntligen julledigt. Och hälften av julklapparna redan inhandlade. Jag ska kompletteringshandla lite i morgon samt fixa en 40-årspresent till min lillebror (shhit tänk att man har en lillebror som fyller 40!). Det änns bara lugnt och skönt och inte alls stressigt. Och jag är ledig i åtta dagar - det ska bli så skönt.
Här är en bild på min lillebror när han var liten...kanske 4 år.

Det finns ett namn för det somjag lider av: EMETOFOBI!

2008-12-19T01:24:00.000-08:00

...En extrem nojja för kräks helt enkelt. Andras kräks, rädslan för att själv bli sjuk osv. Hemskt. Jag har inte haft maginfluensa sedan jag var 10-12 år. Men sen vi började kalla det för vinterkräksjukan har jag ständigt gått omkring med skräck för detta. Både att bli smittad och att behöva se och höra andra kräkas. Det är svårt att hålla sig för sig själv i trängseln i tunnelbanan och jag tvättar händerna hela tiden. Kräks är med andra ord inte naturligt för mig. En del kan ju må lite illa om de druckit alkohol och sticker resolut fingrarna i halsen för att bli av med illamåendet...som om det vore som att snyta sig (!) När jag var liten hade min lillebror väldigt lätt för att kräkas. Han hade något med magmunnen så det räckte att han ätit lite väl mycket (och han älskade mat!) och sedan sprang omkring och lekte så kom det upp kräks. Det tyckte jag var så äckligt och hemskt att jag låg i sängen och darrade av rädsla för att själv behöva kräkas (det var på den tiden jag inte visste att inte allt kräks smittade) och några gånger förberedde jag mig för det oundvikliga med att bädda i badkaret för att ha nära till toaletten vid eventuell nödsituation och jag inbillade mig så att jag kunde klämma fram någon droppe men jag blev, peppar-peppar, aldrig magsjuk. Kanske vore det nyttigt för mig att få ett litet barn att behöva ta hand om (spädbarn går bra - de dricker ju bara välling, men det är nåt med barn som är så stora så att de tuggar och smälter maten)
Detta är inte normalt - jag vet. Min rädsla inkräktar ibland på min rörelsefrihet och jag undviker komma för nära andra människor med dagisbarn. Nu kommer julen och vi ska fira den med min brors familj och de har dagisbarn och brukar åka på allt möjligt...vi får väl se hur det går den här gången. Det är i vart fall skönt att höra at min nojja har ett namn (ingen tycker väl för bövelen att det är trevligt med kräks, men jag har aldrigt träffat någon som har samma panik inför det som jag)och det gör att jag inte känner mig så ensam...

Ähum...

2008-05-08T01:24:00.000-07:00

...ja det blev ju inte så ofta som jag trott att det skulle bli. Jag har inte övat mig nåt mer med Photobucket och jag har inte tagit en enda bra bild med min nya kamera heller. Jag köpte ju mig en digital snapshot-kamera till mig själv i födelsadagspresent för ungefär en månad sedan, men det är så komplicerat med alla menyer och osexigt med alla programval så jag blir helt konfys...det kommer (förhoppningsvis inte!) kanske att bli som när jag köpte meig en snapshotkamera 135-film för några år sedan. Den blev bara liggandes för jag kom aldrig överens med menyer och autofokus...
Men jag har ju inte legat på latsidan dock. jag har jobbat med logotyper och skivomslag och diverse. I helgen ska vi spela in till en video - igen. Å så ska vi gå på lokal och konsert.

Hellsingland Underground

2008-04-11T05:05:00.000-07:00

I mitt försök att skriva något här varje dag och lära mig verktyget Photobucket och vilka storlekar de gör bilder i så passar jag härmed på att slå ett slag för mina vänner i det eminenta bandet Hellsingland Underground. Frontmannen Charlie är smama charlie som jag gjorde Sigge Stardust ihop med. Han är numera nästan tvåbarnsfar och boende i Ljusdal. Bandet är precis vad man behöver i dessa tider med Idoler och Schlagers och körslag mm. Kolla in mer på www.myspace.com/hellsinglandunderground
v

Funkar det nu?

2008-04-09T07:22:00.000-07:00

Testade några funktioner i Photobucket...såhär ser det ut nu:

Nu ska jag lära mig detta...

2008-04-09T06:33:00.000-07:00

...så att jag får lika fin och prydlig sida som min blogg-mentor Maria. Även om kvaliteten här på innehållet aldrig kommer att nå till den nivån som Dewdrops Of My Mind har, så hoppas jag på en förbättring här. bilden - by the way - är från sommarlovet 1968. Jag var ett år och tre månader. Vi bodde i det hus där jag är född. Min mamma väntade min lillbror Staffan i december. I augusti skulle vi flytta för mamma hade fått en ny lärartjänst några mil bort. Trot att jag inte minns så mycket så saknar jag det där vackra huset. Kan sakna tiden fast jag bara minns den från alla fantastiska bilder. Här är bara en vanlig frukostbild med mina syskon och kusiner en vanlig sommarlovsdag 1968. Allt var så snyggt på den tiden så till och med en vanlig bild ser ut som en reklambild.

STOR BILD

2008-04-09T06:17:00.000-07:00

Hög upplösning på förra bilden. Jag skulle vilja göra bilder osm är lika stora som min textkolumn är bred. Jag gör ett test med en bild till, denna mindre i upplösningen.

det verkar vara den här modellen som finns...

2008-04-09T06:11:00.000-07:00

att använda hur gör man den mindre...?

Å ännu ett...

2008-04-09T06:09:00.000-07:00

[IMG]http://i171.photobucket.com/albums/u296/presensfilm/VarmchokladiNsbergcopycopy.jpg[/IMG]

Hoppsan! Det blev visst en alldeles för stor bild...

2008-04-09T06:08:00.000-07:00

Jag gör ett nytt försök att posta en bildlänk.
ttp://s171.photobucket.com/albums/u296/presensfilm/?action=view¤t=VarmchokladiNsbergcopycopy.jpg

NYPREMIÄR för min privata blogg

2008-04-09T05:50:00.000-07:00

Jag hade i röran glömt bort att jag hade en egen blogg. Ibland har man inte så mycket att säga. Ibland har man mer att dryfta. Jag har upptäckt att man har större behov att skriva av sig när man tex inte har någon "hemma" att dela alla sina tankar med. Eller när man har fullt upp med andra projekt. Som om summan av ord och tankar är en konstant. Och även om jag inte direkt är typen som kåserar eller bloggar om tendenser i samhället känns det som om jag just nu fått en pånyttfödd lust att skriva på en alldeles egen privat blogg som inte är direkt kopplad till mina projekt eller liknande. Sen har jag ju även andra forum där jag existerar. www.myspace.com/presensfilm och www.myspace.com/resaifland och www.youtube.com/gudrlind samt pulse.plaxocom/gudrunlindfors mm mm. Liksom tidigare finns jag även på www.blogger.com/fridlilja och Honky Tonkers. Dessutom har jag nu skaffat mig - äntligen - en egen digitalkamera så jag kan (när jag lärt mig den) lägga upp små bilder på alla mina sidor och bloggar och därför har jag även en photobucket.com-adress. Den ska jag härmed testa om den fungerar så som jag tänkt...
Vi höres!

Om tre månader...

2006-12-15T02:33:00.000-08:00

...är det 40 år sedan jag föddes. 40 år! Helt makalöst sanslöst att man träder in i den gyllene medelåldern utan att man har fattat det. Har just börjat vänja mig vid tanken att jag är vuxen! Hur gick det här till? Inuti är jag ju fortfarande den lilla flickan som fascinderades av exempelvis knotiga träd och andra saker i omgivningen. Bilden är tagen av pappa en otroligt varm sommardag 1971 på en av alla utflykter vi gjorde med familjen.
Jag minns tillfället, men har glömt platsen. Det kanske är ok såhär 36 år senare...?