...En extrem nojja för kräks helt enkelt. Andras kräks, rädslan för att själv bli sjuk osv. Hemskt. Jag har inte haft maginfluensa sedan jag var 10-12 år. Men sen vi började kalla det för vinterkräksjukan har jag ständigt gått omkring med skräck för detta. Både att bli smittad och att behöva se och höra andra kräkas. Det är svårt att hålla sig för sig själv i trängseln i tunnelbanan och jag tvättar händerna hela tiden. Kräks är med andra ord inte naturligt för mig. En del kan ju må lite illa om de druckit alkohol och sticker resolut fingrarna i halsen för att bli av med illamåendet...som om det vore som att snyta sig (!) När jag var liten hade min lillebror väldigt lätt för att kräkas. Han hade något med magmunnen så det räckte att han ätit lite väl mycket (och han älskade mat!) och sedan sprang omkring och lekte så kom det upp kräks. Det tyckte jag var så äckligt och hemskt att jag låg i sängen och darrade av rädsla för att själv behöva kräkas (det var på den tiden jag inte visste att inte allt kräks smittade) och några gånger förberedde jag mig för det oundvikliga med att bädda i badkaret för att ha nära till toaletten vid eventuell nödsituation och jag inbillade mig så att jag kunde klämma fram någon droppe men jag blev, peppar-peppar, aldrig magsjuk. Kanske vore det nyttigt för mig att få ett litet barn att behöva ta hand om (spädbarn går bra - de dricker ju bara välling, men det är nåt med barn som är så stora så att de tuggar och smälter maten)
Detta är inte normalt - jag vet. Min rädsla inkräktar ibland på min rörelsefrihet och jag undviker komma för nära andra människor med dagisbarn. Nu kommer julen och vi ska fira den med min brors familj och de har dagisbarn och brukar åka på allt möjligt...vi får väl se hur det går den här gången. Det är i vart fall skönt att höra at min nojja har ett namn (ingen tycker väl för bövelen att det är trevligt med kräks, men jag har aldrigt träffat någon som har samma panik inför det som jag)och det gör att jag inte känner mig så ensam...
