Jag har tillbringat de senaste dagarna med att aktualisera mitt förhållande till samtidskonsten. Dvs, den så kallade konsten. Utan att behöva gå in för mycket på postmodern konstteori där betraktaren avgör vad som är konst eller inte, kan jag konstatera att för mig är provokation ej lika med konst i alla lägen. Visst, kan jag tycka att det är samtidskonstens uppgift att provocera litegranna; att lyfta upp frågor till ytan, ta dem ur sitt sammanhang och därmed göra oss medvetna så vi har något att förhålla os till. Att diskutera. Men därifrån till att panga tunnelbanevagnar och fejka självmord i konstens namn är att skapa provokation som har gått långt över gränsen. Jag skrev i Marias blogg om att jag upplever att en del konstnärer tycks ha en självpåtagen etisk/moralisk immunitet som får dem att göra precis vadsomhelst i "konstens namn". Att iscensätta ett självmordsförsök är lägsta sortens practical jokes som absolut inte får stödjas av en skattemedelfinansierad konstskola. Likaså vandaliseringen av en tunnelbanevagn. Här betalar man skatt och är med och finansierar tunnelbanor och skolor och då går konstskoleelever in och vandaliserar en tunnelbanavagn. I konstens namn. Med statens goda minne. Fy tusan!
För mig är grafitti klotter och förstörelse punkt. Detta ämne är en het potatis i konstkretsar och delar in oss med åsikter i två läger. Jag har även goda vänner som hävdar att grafitti är konst och vi vet var vi står och försöker undvika den diskussionen. Jag är inte rätt person att bedöma vad som är konst eller inte utifrån någon kvalitetsdiskurs - inte alls. Jag kan i vissa fall hävda att det finns ett konstnärligt uttryck i graffitin, allt är inte meningslöst klotter, MEN (och här kommer min poäng) att få kalla det "konst" när denna "konst" går ut på att förstöra befintlig konst är inte rätt. Grafittikonsnäterna går ju inte med på att måla på anvisade platser, rena dukar eller liknande utan sprayar på byggnader, konst, arkitektur mm. Däri ligger skillnaden. Det är destruktivt klotter. Utan att försvara grafittin så kan jag väl nånstans förstå dess uppkomst. Ett utbrett missnöje över slum och förfall i fattiga kvarter där varken staten eller kapitalet bryr sig. Fruktansvärda levnadsvillkor. Men här i Sverige, som varit ett föregångsland vad det gäller boendestandard och sociala frågor; det är ju pinsamt! Fy! Och ingenting rättfärdigar ett sådant töntigt beteende. Jag vill inte vara med och betala skatt som finansierar dylikt trams. Det är nog NU!
