The Real McCoy

I går kväll återsåg jag dokumentärfilmen som en gång inspirerade mig att börja med film; The Real McCoy av Pekka Lehto. Filmen är en musikdokumentär och ett porträtt av den legendariske, finländske gitarristen Andy McCoy från Hanoi Rocks. Jag såg filmen på Tempo Dokumentärfestival på Södra Teatern i oktober 2000 och fick en sådan artistisk kick och glädjefnatt av den filmen att jag promenerade hem till Björkhagen på endast drygt 20 minuter. Så full av energi som jag aldrig varit förr. Eller senare. På den tiden hade jag inget förhållande till den typen av rockmusik eller till Andy McCoy som artist eller person mer än att min gode vän Sigge, som diggade Hanoi Rocks fick mig att åka med en trave gamla LP-skivor mellan PARK Studios och hans sjukhussäng, för att han skulle få Andys autograf på de gamla vaxen. Tyvärr dog Sigge efter sviterna av en hjärtoperation 1995. I fem år funderade jag över vad jag skulle kunna göra för att hedra honom; som att skriva en dikt eller måla en tavla eller skriva en artikel eller en låttext till hans minne, men jag kom aldrig på något. Den där ödesdigra kvällen i oktober 2000 såg jag då en filmaffisch för filmen "The Real McCoy" och tänkte direkt: "Den filmen borde jag se...för Sigges skull"...och det gjorde jag. När jag efteråt rusig promenerade över Skanstullsbron så det brände i smalbensmuskulaturen slog det mig: "Det är ju en film jag ska göra om Sigge!". Och så blev det. Efter det har jag försökt att få tag i "The Real McCoy" på DVD eller liknande och försökt hos Andy, Pekka och den svenska producenten. Men den har inte gått att få tag på. Nu fick jag äntligen se den igen och den är fortfarande lika osannolik och lika bra. Den var banbrytande inom sin genre när den kom pga att den har mycket dramatiseringar och effekter, men det känns verkligen inte som den på något vis är daterad. Se den om tillfälle bjuds! Inget blir sig likt efteråt...