Ett tidigt minne, för att inte säga en milstolpe i min barndoms doftförnimmelser, är doften av surmört. Min far, som bland annat försörjde sig som frilansjournalist inom kultursfären, tog med sig familjen till ett reportageuppdrag. Att han tog med sig familjen var främst för att han själv inte hade körkort, men också för att på 70-talet var det till stor del föräldrarnas intressen som styrde helg- och semesteraktiviteter. (Dock har jag varit till Furuviks Djurpark och Jössebo Djurpark och Skansen. Men aldrig Sommarland eller Kolmården eller Eskilstuna Zoo. Inte heller Kanarieöarna, Öland eller liknande - men däremot Carl Larssons Sundborn, Dan Anderssons Finnmarker, kyrkor och konstmuseer i hela landet men detta är väl ändå en annan historia...) Av denna anledning åkte hela familjen en helg till byn Fågelsjö som ligger på gränsen mellan Dalarna, Hälsingland och Härjedalen. Där bodde en tant som gjorde surmört. Hon bjöd på surmörten med andra doftrika kulinariska experiment. Den doften glömmer jag inte i första taget.
Häromdagen träffade jag en person som intresserar sig för detta med surmört och nu ska jag leta fram det gamla reportaget för att ta reda på vad som skrevs. Därför handlar dagens inlägg om surmört.
1 comment:
:)
Post a Comment